Vi har en verklig chans

Prof. Isfort, var står Tyskland när det gäller vård på global nivå? 

Inget annat land har upplevt fusioner mellan äldreboenden och vårdhem i samma utsträckning som Tyskland. Inom hemsjukvård och sluten vård står Tyskland inför både sociodemografiska och yrkesmässiga utmaningar. Många sjuksköterskor och skötare är 50 år eller äldre. Under de kommande tio åren kommer vi att förlora 30 procent av arbetsstyrkan, eller till och med 40 procent inom hemsjukvården, när de anställda går i pension. Resultatet är ett extremt tryck och en brist på personal på bred front. Vi har varnat för detta i åratal och jag känner mig ibland som en klimatforskare som varnade för en miljökatastrof för cirka 15 år sedan.

Och hur är det med vården på sjukhusen?

Internationellt sett har vi under de senaste åren lyckats komma ikapp inom denna yrkeskategori. Fram till den 31 januari 2021 sköttesupp till 2,5 intensivvårdspatienterpå ett dagskift och upp till 3,5 intensivvårdspatienter sköttes av en enda personal på ett nattskift.Siffrorna har sedan den 1 februari 2021 nu sjunkit till 2 respektive 3 patienter. Vår medicinska vård har alltid varit utmärkt, men när det gäller omvårdnad är vi fortfarande ett utvecklingsland när det gäller personaltäthet och långt ifrån till exempel Australien och USA.

Hur kan yrken inom vården göras mer attraktiva?

Branschen har aldrig förlorat sin dragningskraft. Inte ens under de värsta dagarna av covid-19 skedde den massflykt från vårdsektorn som medierna hade förutspått. Människor är nöjda med sina karriärer men mindre nöjda med sina jobb. Helt enkelt för att de inte längre gör det som de ursprungligen var avsedda att göra. På sina olika arbetsplatser är de under enorm press, och det är därför de går från heltids- till deltidsanställning. En farlig nedåtgående spiral som leder till att antalet anställda minskar och arbetsbördan ökar, och i slutändan till ännu fler deltidsjobb. På sjukhus och kliniker har andelen redan stigit till 50 %.

Hur kan saker och ting göras bättre?

Ett fast schema och en planerad fritid. Är man ledig så ska man också vara det och inte vara rädd för att bli inkallad. Vi måste undvika onödiga behandlingar och operationer. På europeisk nivå är det Tyskland som utför flest rygg-, höft- och knäoperationer. Frankrike ligger långt efter oss, och ändå hankar sig inte människor där fram över vägen. Kirurgi är här delvis överflödig och kan undvikas med hjälp av konservativa behandlingsformer. Och jag tycker att den här siffran är dramatisk: Sjukhusen har mer än 65 % fler läkare än för 25 år sedan, men bara 3 % fler sjuksköterskor. Det är ett recept för misslyckande.

En del av problemet är utan tvekan att det kommer för få unga människor till yrket. 

I det avseendet sitter vi i samma båt som de flesta andra branscher och skiljer oss inte från de flesta hantverkare och småföretag. För närvarande kan 3 till 5 procent av dem som lämnar skolan övertygas om att söka sig till vården. Detta är en ganska rimlig siffra. Och jag tycker att det är orealistiskt att vilja öka den ytterligare, till exempel till 7 procent.

I så fall borde allt vara som det ska – men det är det inte!

Allt fler elever som lämnar skolan fortsätter på gymnasiet för att kunna läsa vidare på universitet. I Bonn är det till exempel 50 procent och i Münster till och med 55 procent. Andra länder har gjort sjuksköterskeutbildningen till en akademisk utbildning. Här i Tyskland tenderar unga människor med rätt kvalifikationer att läsa samhällskunskap eller utbildningsvetenskap. Som ni ser spelar akademiseringen av vården en nyckelroll när det gäller att öppna upp attraktiva karriärvägar.

Det faktum att vi har avskaffat den obligatoriska samhällstjänsten gör inte saken lättare.

Det stämmer. Tysklands frivilliga vårdpersonal kan inte heller täcka behovet. I princip alla män som jobbar inom vården har fått sina jobb i samband med att de har påbörjat sin militärtjänst. Många av dem hittade då sitt kall. Jag vet detta eftersom jag var en av dem. Men jag tycker fortfarande att varje återinförande av obligatorisk tjänst skulle vara felaktigt. Det skulle innebära att vårdbranschen skulle bestå av personer som inte passar för jobbet. Det skulle till och med kunna handla om personer man vill skydda patienterna ifrån! Vår uppgift är att övertygande presentera unga män för det stora urvalet inom vårdsektorn, eftersom det inte finns någon typisk vårdarbetare. Detta är detta som gör skolplaceringar och “Boys’ Days” så värdefulla. Vi måste lära oss att kämpa för nya talanger – och följa exempel som utformats av branschen.

Så framtidsutsikterna verkar på det hela taget ganska dystra. Finns det ingen lösning på medellång eller ens kort sikt - på bristen på vårdpersonal? 

Vi har en verklig möjlighet. Om politikerna tar tag i frågan och om de som styr över vårdhem inte fortsätter att bygga hem som det inte finns tillräckligt med personal till. Nya modeller för vården måste definieras. I andra länder arbetar vårdpersonal och lokala myndigheter hand i hand, och städer och kommuner ger stöd vid införandet av ny teknik i form av tekniska subventioner och arbetskraft. Men i Tyskland verkar varken politiker eller de som styr vårdhem vara intresserade.