Scrolla för att läsa mer

Vardagens superhjältar

Personer med synestesi upplever världen på ett intensivare och mer omvälvande sätt än resten av oss.

Vissa människor föds med en ovanlig superkraft: de upplever världen intensivare än resten av oss. Synestesi är det vetenskapliga namnet på ett fenomen som gör att man kan se ljud som färger.

När Anja Huwe längtar efter havet och sjöfarare, en känsla av det stora blå och doften av färsk fisk, vart åker hon då? New York förstås! ”Det är vad New York är för mig: färsk fisk! Glänsande, silverfjällig fisk. Det luktar saltvatten, morgonsol, vind, gamla trottoarbeläggningar och rasslandet från is. Och det har konsistensen av färska ostron – den subtila doften av färsk sushi, nudlar med hummer och krabba.”  

Det kanske låter lite annorlunda jämfört med den senaste gången du besökte New York? Det kanske beror på att du, till skillnad från Anja, inte har synestesi. Den här bubblande tjejen från Hamburg är en av de uppskattningsvis fyra procent av alla personer som upplever världen på ett intensivare och färggladare sätt än resten av oss. Allt tack vare en slags inneboende superkraft. I hjärnan hos en person med synestesi leder stimulering av ett sinnesorgan till ofrivillig stimulering av ett andra sinnesorgan som normalt skulle agera separat. Detta fenomen kallas ”sinnesanalogi” och kan leda till att personer med synestesi upplever ljud som färger, ser livsmedel som specifika geometriska former eller till och med kopplar platser till en speciell smak. Som New York och färsk fisk!

Men Anja behöver inte resa till New York för att stimulera sina sinnen – hela hennes liv är en enda stor sinnesupplevelse. ”Tisdagar och siffran 5 är båda röda, och ordet ’hemlig’ också”, förklarar hon. ”Augusti är gul och röd. Treor är blåa, och mars och torsdagar också. Min pojkvän luktar grönt, precis som nummer 7 och fredagar. Lördagar och söndagar går från vitt till gult, precis som siffran 24. Jämna siffror är vanligtvis varma färger, udda tenderar att vara kalla”, förklarar den Hamburg-baserade artisten som om det vore den naturligaste saken i världen. Och för henne är det det. Anja Huwe, känd för många musikfans som sångerska i det nydanande postpunkbandet Xmal Deutschland från åttiotalet, har aldrig upplevt något annat – och när något är normalt för dig tenderar du att anta att det är samma för alla andra.

Hjälp av Simple Minds

”Jag har alltid haft svårt för att komma ihåg saker”, säger Anja. ”Så jag brukade ofta säga till de andra i bandet att vi skulle spela den röda låten eller den blåa. Då frågade de vad fan jag snackade om. De trodde att jag pratade strunt.” Många röda och blå bandrep senare fick hon till slut lite hjälp från ett oväntat håll: ”Vid den tidpunkten hade vi samma manager som Simple Minds. De var på toppen då, och en dag sade någon till mig: ’Deras gitarrist har precis samma grej!’” Så Anja började prata med Charlie Burchill, och för första gången upptäckte hon att någon annan upplevde saker på samma sätt. Det var en befriande upplevelse – och det eggade henne till att börja leta efter andra personer som henne.

”Jag upptäckte att det inte så ovanligt, utan snarare tvärtom”, säger Anja. Den senaste forskningen visar att det kan finnas upp till 80 olika typer av synestesi, att det vanligtvis utvecklas under barndomen och förmodligen är ärftligt. Och även om Anja inte är medveten om några andra fall i sin egen släkt blev hon inte särskilt förvånad när en artistvän berättade att personer med synestesi ofta brukar vara mycket kreativa. Det sägs till exempel att Franz Liszt (1811–1886) en gång bad orkestern att spela ”lite blåare” under en repetition. Om Anja hade varit med i Liszts orkester vid den tiden hade hon kanske sluppit några missförstånd.

Målningen förändrade allt

Men vem vet – då hade hon kanske inte blivit målare. Det faktum att hon kunde höra färger var en sak, men så fort hon började fästa dem på en duk började hon verkligen uppskatta vad det innebär att ha synestesi: ”Jag upptäckte att för mig är musik och färg oupplösligt förenade. Det var som att hitta ett språk som uttryckte min inre röst. Jag kunde äntligen återge vad som händer i mitt huvud.” Att döma av hennes målningar är det mycket som händer där. Lysande punkter och färgstarka pixlar samverkar och bildar fascinerande, kalejdoskopiska strukturer. Det går att läsa in en hel del i dem, men du behöver inte göra det: ”Alla ser vad de vill se. Men vad de egentligen betyder – det är min hemlighet”, säger Anja med ett leende.

Det ingen hemlighet att Anja är förtjust i cirklar – hennes verk består enbart av prickar i olika storlekar och färger. ”Naturen, bakterier och svampar, himlen, universum – allt är prickar”, tillägger hon. ”För mig handlar det om oändligheten, ändlös repetition och även om lugn.” Visserligen kan det vara spännande att ständigt få starkare sinnesintryck än de flesta, men det kan vara slitsamt också. ”Du är väldigt känslig – och jag menar det inte i positiv bemärkelse. Du är medveten om absolut allt”, säger Anja. ”Jag kan titta ner i marken, se alla tuggummin på en trottoar och undra hur många bitar det är. Eller så åker jag till stranden i Hamburg och tycker att de där röda stenarna är väldigt högljudda. Du ser det här, sen det där, sen något annat. Det är som kedjor som hela tiden drar dig hit och dit. Jag måste hitta ett sätt att stänga av, annars blir jag helt spattig.”

Ordning i kaoset

Som tur är hittar Anja lugnet i måleriet. Hon har även skapat andra fästpunkter i sin vardag: ”Jag sorterar grejer hela tiden, flyttar runt saker och sätter tillbaka dem på ett alldeles särskilt sätt.” Det här är mest något hon gör undermedvetet, och som Anja försöker förklara med hjälp av ett färskt exempel: ”Jag hade en besökare nyligen som tittade på en av mina målningar på väggen och sedan plötsligt pekade på fruktskålen framför honom och sa: ’Frukterna i skålen har exakt samma färger och ligger på samma sätt!’” Anja försöker att skapa ordning i den sensoriska virvelströmmen, trots att hon är aningens kaotisk till sin natur, något hon inte sticker under stol med: ”I all denna kaotiska förvirring lyckas jag ändå skapa min egen känsla av ordning.” Som en superhjälte som var tvungen att lära sig att kontrollera sina superkrafter kan Anja nu njuta av sina särskilda gåvor fullt ut: ”Jag älskar att undersöka saker: Hur fungerar det? Vad känns det som? Vad smakar det som? Jag leker faktiskt hela tiden.”

Författare: Nico Cramer
Foto: © Katharina Werle, © Thordis Rueggeberg